Min  personliga resa 

Mitt första möte med dessa behandlingar var 2003. Jag var mitt i en depression. Behandlingarna gav energin och glädjen tillbaka. Att få må bra på riktigt blev värdefullt.

Genom åren har jag använt dessa behandlingsmetoder vid behov, när livet drabbat mig både fysiskt och mentalt. Naturliga behandlingsmetoder och örtbaserade tillskott har blivit ett mer självklart val. Vet idag att många symtom handlade om obalanser.

Sommaren 2013 fick jag diskbråck. Våren 2014 fick jag tre till. Livet rasade, smärtan var outhärdlig. Starkt smärtstillande mediciner, försäkringskassan, läkare, fysioterapeuter, ortopeder och ryggspecialister var min vardag. Operation var inget alternativ. Vården ville inte ta i mig, jag själv ville inte heller ha en kniv i ryggen. Så där var vi enade. Orken att ta hand om smärtan fanns inte. Fick en remiss till smärtkliniken och var förväntasfull över denna hjälpen jag skulle få. Smärtkliniken gav mig än högre doser av smärtstillande, i den grad att jag inte längre kände igen mig själv. Jag kräktes, hade en tung huvudvärk, levde med en zombiekänsla som jag bara vägrade till slut. Läkaren och jag blev inte bästa vänner, eftersom jag vägrade medicinerna. Hon fick mig i alla fall att förstå, hur viktig sömnen var för min läkning. Från att sovit 3-4 timmar/dygn ökade jag min sömn till minst 8 timmar. En aktiv handling för att ge kroppen en chans att syssla med läkningsprocesserna framför att hålla mig vaken. Jag hade turen att bara genom ett beslut kunna göra denna förändring. Där fanns ingen annan hjälp att få. Jag var sängliggande i månader, innan jag klarade av hålla mig uppe 20 minuter utan att vila en stund för att klara lite till. Då krävde försäkringskassan att jag skulle börja jobba 25%. Jag var inte ens kapabel att ta hand om mig själv.

Jag hade en fantastisk arbetsgivare som stöttade med allt hon kunde. Jag fick gå utöver ordinarie bemanning i 3 månader på 25%. 2015 började jag jobba 50%, min mentala ork var slut. KBT kognitiv beteendeterapi var nästa steg. Hitta förhållningssätt kring smärta och mående. Förstå mitt eget. Tvångsmedicinering av antidepressiva kom på tal. Jag rymde fältet. Jag kontaktade Anneli som jobbade med dessa metoder då, sa att gör allt som går!  Jag vägrade medicineringen och valde alternativa vägen. Inget fel på medicinering när man måste, men jag visste det fanns andra vägar för mig. Jag hade vart där förut, visste vad både medicinering och alternativa metoder gör med mig. Tidsmässigt för mig tar det samma tid komma tillbaka. Skillnaden för mig är att jag slipper de negativa bieffekterna av de naturliga behandlingssättet. Täta behandlingar med tillskott som stimulerade självläkningsprocesserna. Efter 6 veckor var jag i ett bättre skick mentalt. Där var jag redo återgå till KBT tanten och fortsätta med den biten pararellt med andra behandlingar och metoder för läkning. Jag sökte efter allt möjligt för att hitta fler sätt att läkas på. Motsägelsefullt, men jag låg och lyssnade på en löparpod om belastningsskador och insåg att jag hade samma problematik. Men för mig handlade inte om löpning, för mig handlade om att lära mig gå igen!Kontaktade Tommy Olausson www.walkfeeling.se och frågade om han kunde hjälpa mig. Första mötet med dem liknade inget annat jag mött. Äntligen var det människor som förstod min problematik. Anette var rörelsecoach, hon finns i Borås www.happybones.weebly.com  hon hjälpte mig att lita på min kropp igen. Problematiken handlade om rädslan att röra sig, i den grad att kroppen låste sig efter i bästa fall efter några få hundra meter. Jag hade tappat förmågan att gå. Fullt beroende av bil och min familj, min nära omgivning. Jag har suttit på busshållplatser, parkbänkar och inte haft förmågan rent kroppsligt att ta mig därifrån. Kroppen skrek nej, den försvarade sig mot smärtan. Smärtan styrde mitt liv. Vi har ett kroppsminne, på gott och ont. Med rätt handledning kom vi stegvis framåt, jag vågade börja lita på min kropp igen. Det var här min självständighet ökade, här fick jag förmågan tillbaka att våga vistas utanför mitt hem på egen hand. Det var en resa som bestod av både svett och tårar, men värt allt. Det fanns gånger i vår träning som jag knappt kom ur bilen p.g.a. smärtan, och med hjälp av Anettes handledning joggade jag bredvid henne 20 minuter senare. Är henne evigt tacksam vad hon lärt mig om mig själv! 

Försäkringskassan flåsade mig i nacken, ställde krav som jag inte kunde leva upp till. Min arbetsgivare tyckte kraven var orimliga, hon såg hur jag kämpade för varje litet steg. Hon såg till att jag hamnade hos företagsläkaren, som remmiterade mig till smärtrehabliteringen i Jönköping. Jag hade vid det här laget bytt vårdcentral tre gånger. Våren 2016 var jag inskriven på en 8-veckors smärt rehabilitering på Ryhov i Jönköping. Dit kommer de som kommer få leva med sin smärta resten av livet. Sista anhalten för att sjukvården skall ge ett sista redskap för att hantera smärtan du fått domen att leva med. Här handlade inte om att bli bra, utan att må bättre och acceptera smärtan. Sjukpension på deltid diskuterades. Mitt inre skrek rakt ut, NEJ!!  det är inte jag. Jag träffade fantastiska människor och ett team som såg hela männsikan. Team som bestod av både läkare, fysioterapeuter, arbetsterapeuter och psykolog. De hade kompetensen och resurserna. Märkligt att så bra vård och omsorg ska få brukas av så få!? Det här skulle alla med smärta få ta del av, för att möjliggöra läkningen i en större grad. Jag vägrade i min tysthet att acceptera en sjukpension, jag hade helt andra planer. Tanken om utbildningen var här redan väckt till liv. Tiden på smärtrehabiliteringen var en bra erfarenhet som jag är min arbetsgivare tacksam över att hon drev för min läknings skull. Jag hade en arbetsgivare som såg mig. Alla har inte det turen.

Under denna tid gick jag på örtbaserade tillskott och akupunkturbehandlingarna som jag själv utför idag. Det var en betydande del i smärtlindring, men framförallt i mitt mentala låga mående. Utbränd, men så upptagen i smärtan att jag inte kom till insikt först långt senare hur illa det faktisk var. Så är det när vi mått dåligt länge, då glömmer vi av hur det känns att må bra. Att må bra där inne, inom sig själv på riktigt.

Sommaren 2016 insåg jag att detta inte är hållbart. Jag hade tappat gnistan över jobbet jag kämpat så hårt för. Jag sa till min arbetsgivare att jag måste vidare, "att jag själsligt höll på att dö" var orden jag sa. Jag måste få göra vad jag brinner för. Jag ringde försäkringskassan och sa upp min resterande sjukskrivning på 25%. Det var visst inte det vanligaste ärendet de tog emot den dagen. Jag antogs i utbildningen som Herb Pharma naturterapeut. Jag hade ingen aning om hur detta skulle gå, eftersom jag fortfarande var i rätt dåligt skick. Jag var bara tvungen att välja en väg som kändes bättre för mig. 

Berättade detta beslutet för ett kvinnligt nätverkande som drev en pod som jag flitigt lyssnade och inspirerades av www.4good.se  Vilket resulterade i att de ville skicka mig extra pepp, pepp för vad jag hade tagit beslut om. Jag åkte ner till Malmö på deras event, de lånade ut en Mini Cooper till mig under en tre månaders period. Lite körglädje blev det allt till diverse jag redan då hade åtagit mig, i resan att starta upp ett företag.

 Jag bestämde mig att läkas med de alternativ jag själv stod för och trodde på. Min hälsoresa är inte slut än, den kanske aldrig tar slut. Men tanke på de fysiska skadorna jag har i min rygg. Jag mår bättre, har metoder för stimulera självläkningen i kroppen. Jag har lärt känna min kropp bättre, lärt mig tyda dess signaler. Smärta är en stark signal från en kropp som vill ha skillnad. Min kropp vill fortfarande ha skillnad.

Orsaken till att jag delar med mig av det här, en del av mitt innersta, är en del av min läkningsprocess. Jag vill också visa att det är okej förlora fotfästet ibland. Det är viktigt, kanske till och med avgörande ibland, att berätta och öppna upp för att själv kunna börja sin läkningsprocess. Att bära en känslomässig börda påverkar självläkningsprocessen negativt. Mina rädslor och katastroftankar har en direkt koppling med besvär relaterade till stress, smärtor i ben, rygg, nacke och huvudvärk som min problematik har handlat om. Det här är symtomen som har kopplingar till urinblåsans meridian.

Idag är jag färdig i min utbildning, arbetar på heltid med vad jag brinner för. Jag tror på våra kroppars egna självläkande förmåga, bara vi ger den rätt förutsättningar. Jag vill visa andra att det är möjligt må bra, eller i vissa fall bättre i alla fall, hur deras symtom möjligen hänger samman med obalanser och inget annat. Vi är värda må bra.

Utan allt det här, hade jag aldrig varit här. Tackar från mitt innersta! <3

Nina Lindberg